Sampublicering med studenter – ett sätt att stärka forskningsanknytningen i lärarutbildningen

Elevers förståelse av elektriska kretsar

Under 2008 initierades ett samarbete mellan Helge Strömdahl vid Linköpings universitet, Mei-Hung Chiu vid National Taiwan Normal University (NTNU) och Jari Lavonen vid Helsingfors universitet. Ett av målen med samarbetet var att undersöka hur man jobbar med elektriska kretsar inom gymnasieskola eller motsvarande och ta fram ett frågebatteri, med målsättningen att undersöka elevers begreppsförståelse, baserat på Kärrqvists (1985) avhandling.

På ämneslärarutbildningen med inriktning mot fysik vid Linköpings universitet läser studenterna bland annat grundläggande ellära, kretsteori och elektromagnetism som en del av sina ämnesstudier. Vidare kan studenterna välja att skriva sitt examensarbete med inriktning mot fysikdidaktik. Inom ramen för examensarbetet valde Rengman och Johansson att i par jobba vidare och fördjupa sig inom ellära och fortsätta att arbeta med det framtagna frågebatteriet och undersöka gymnasieelevers förståelse av elektriska kretsar, med Jeppsson som handledare.

Jeppsson var vid tillfället doktorand vid forskarskolan FontD, med Strömdahl som handledare, men själv endast perifert involverad i samarbetet kring elektriska kretsar. Emellertid hade Jeppsson varit engagerad i studenternas fysiklärarutbildning och var väl insatt i såväl studenternas ämnesspecifika som ämnesdidaktiska tidigare kurser och han hade bra kunskaper om studenternas förkunskaper. Genom att involvera studenterna i det pågående samarbetsprojektet mellan Linköpings universitet, NTNU och Helsingfors universitet var det även möjligt för dem att ta del av det material som var knutet till projektet. Vidare valde studenterna att skriva sitt examensarbete i par vilket medförde att de hade möjlighet att läsa in sig mer omfattande på ämnesdidaktisk litteratur och göra ett fylligare avsnitt kring tidigare forskning och genomföra en bredare datainsamling och således möjliggöra en djupare analys av sitt insamlade datamaterial, än om de hade skrivit individuellt. När studenterna presenterade sitt examensarbete och sin dataanalys kunde handledaren tillsammans med studenterna se att det fanns kategorier i materialet som tidigare inte uppmärksammats inom den fysikdidaktiska forskningen.

På grund av resultatens nyhetsvärde tog Jeppsson som handledare, i nära samråd med studenterna, huvudansvar för att arbeta om studenternas examensarbete i linje med de riktlinjer för författare som gäller för den vetenskapliga tidskriften Nordina. Valet av tidskrift föll på att Nordina är en nordisk tidskrift med referentgranskning och fokus på naturvetenskaplig ämnesdidaktik och tidskriften tillåter att manus är skrivna på svenska, vilket var en förutsättning för att Rengman och Johanssons arbete kunde publiceras. Då majoriteten av arbetet, inläsning på ämnesdidaktisk litteratur, datainsamling och dataanalys genomfördes av studenterna var det oproblematiskt och självklart att studenterna stod först i författarordningen på det publicerade manuset, med Jeppsson som medförfattare (Rengman, Johansson & Jeppsson, 2010).

Vi menar att ett nära samarbete med handledaren är centralt för att studenter ska ha möjlighet att få sitt arbete accepterat och publicerat i en internationell tidskrift. Kamler (2008) betonar handledarens roll vid publicering av doktoranders arbeten i artikelformat, och handledaren är rimligen ännu viktigare för publicering baserat på examensarbeten från grundutbildningen. En välinsatt handledare har exempelvis möjlighet att identifiera och hjälpa till med att formulera ett lämpligt problemområde och syfte där examensarbetet kan fylla en funktion genom att bidra med ny ämnesdidaktisk kunskap. I relation till studenters examensarbete är det av stor vikt att rollfördelningen är tydlig mellan exempelvis handledare och studenter.

Metaforer och analogier i kemiläroböcker

Till skillnad från vårt exempel med studenterna som valde att undersöka gymnasieelevers begreppsförståelse inom ellära är nästa exempel en beskrivning av ett examensarbete som växte fram inom ramen för vår egen forskning och forskningsintresse. I anknytning till en studie med fokus på explicita och implicita metaforer inom termodynamik i läroböcker på universitetsnivå (Amin, Jeppsson, Haglund & Strömdahl, 2012), genomförde vi intervjuer med författare till två läromedel i kemi på gymnasienivån, där vi var intresserade av hur författarna resonerade kring val av språk vid introduktion av entropibegreppet. Som fallet är för många forskare samlar man ofta in mer datamaterial än vad man har möjlighet att bearbeta. Däremot fick vi våra intervjuer transkriberade och närde ambitionen att någon gång ta tag i arbetet med att analysera våra intervjuer. Likt samarbetet med Rengman och Johansson var David Hedberg en student som läste till fysiklärare vid Linköpings universitet och vi hade träffat honom i olika kurser genom hans utbildning och det är i dessa olika kurser som Hedberg tagit del av och blivit intresserad av metaforer och analogier i relation till termodynamik.

När det var tid för Hedberg att skriva sitt examensarbete valde han att undersöka förekomsten av analogier och metaforer i avsnitt om termokemi i de två kemiläroböckerna kompletterat med de transkriberade intervjuerna med författarna, med Jeppsson som handledare och Haglund som examinator. Man skulle kunna se detta som en lyckad insocialisering i en praktikgemenskap (Lave & Wenger, 1991), där Hedberg blivit inspirerad av insyn i och gradvis mer aktivt deltagande i en forskarmiljö till att offentliggöra sitt examensarbete genom att slutligen sikta på att få sitt arbete publicerat i en internationell vetenskaplig tidskrift.

När Hedberg presenterat sitt examensarbete och blivit godkänd vidtog ett mer omfattande revideringsarbete av oss som medförfattare till en tilltänkt tidskriftsartikel. Exempelvis krävs ofta omfattande omskrivningar och reducering av textmassa i inledningsavsnittet, utökat avsnitt kring tidigare forskning och ytterligare något djupare analys för att revidera och omarbeta ett examensarbete till ett manus för en vetenskaplig tidskrift med sina specifika krav och riktlinjer. Emellertid, i linje med resonemanget kring författarordningen med Rengman och Johansson var det oproblematiskt att Hedberg stod som förstaförfattare då analysen huvudsakligen vilade på hans arbete. Även i detta fall valde vi att publicera artikeln i Nordina (Hedberg, Haglund & Jeppsson, 2015).

Värt att notera i detta exempel och ytterligare stöd för en lyckad insocialisering i en forskningsgemenskap är att samarbetet med Hedberg fortsatte då han senare hade börjat arbeta som fysiklärare på en gymnasieskola. Vi genomförde tillsammans praktiknära forskningsprojekt med fokus på hur värmekameror kan användas i fysikundervisningen (Haglund, Jeppsson, Hedberg & Schönborn, 2015a, 2015b), som en av de första empiriska studierna av elevers praktiska arbete med tekniken internationellt. På detta sätt bidrog förhoppningsvis samarbetet till en forskningsförankring i Hedbergs lärarpraktik.

Värmekameror i årskurs 1

Såväl Rengman och Johansson som Hedberg är studenter som har läst till gymnasielärare i fysik. Fysiklärarutbildningen är en utbildning med relativt få studenter och det möjliggör ofta samarbete som kan skapa goda relationer mellan medverkande lärare och studenter i ämneskurser och ämnesdidaktiska kurser, ofta i seminarieform. Frida Lundmarks exempel visar dock att det även är möjligt att skapa goda förutsättningar för grundlärarstudenter med inriktning mot förskoleklass till år 3 (F-3), en utbildning med betydligt större studentgrupper, att skriva examensarbeten som kan bli publicerade för en internationell publik.

Som en del av grundlärarutbildningen med inriktning mot F-3 vid Linköpings universitet läser studenterna en NO-kurs som innehåller några veckor av fysikundervisning. Det var under dessa fysikveckor som Jeppsson introducerade hur värmekameror kan användas för att visualisera och konkretisera abstrakta begrepp som värme för studenterna, och presenterade resultat från vår ämnesdidaktiska forskning kring detta. När Lundmark sedan skulle skriva sitt examensarbete ville hon fokusera på hur elever i årskurs 1 kan jobba med värmekameran i relation till att visualisera och begripliggöra det osynliga.

Efter att Lundmark examinerats på sin uppsats vidtog ett omfattande revideringsarbete där texten även arbetades om från svenska till engelska. Inom ramen för detta revideringsarbete involverades även en junior doktorand, Johanna Frejd, i projektet. Tanken med att involvera doktoranden ligger i linje med resonemanget om insocialisering i en praktikgemenskap (Lave & Wenger, 1991) där målet var att doktoranden skulle få möjlighet att skapa sig erfarenhet av att revidera ett manus och ta ansvar för dialogen med en redaktör för en internationell vetenskaplig tidskrift. Huvudansvaret för omanalys och revideringsarbete fördelades mellan Jeppsson och Frejd. I detta skede var studenten inte längre involverad i arbetet med revideringen från ett examensarbete till en internationell vetenskaplig artikel. Slutprodukten blev så småningom en artikel av Jeppsson, Frejd och Lundmark (2017), publicerad i en välrenommerad internationell tidskrift. Arbetsinsatsen, och således författarordningen, skiljer sig åt i jämförelse med de tidigare beskrivna studierna. Emellertid, utifrån vår horisont är det spännande att det är möjligt att fånga upp studenter även i stora lärarutbildningar med många studenter (n = 150) och involvera dem i befintliga forskningsmiljöer där de ges möjlighet att medverka på ett konstruktivt sätt.

Värmekameror för att studera elektriska kretsar

Vårt sista exempel härrör från en fysikkurs för blivande gymnasielärare vid Linköpings universitet och är således inte ett exempel baserat på ett examensarbete. Huvuduppgiften för studenterna i kursen där Jeppsson är kursansvarig är att formulera ett utvecklingsprojekt med utgångspunkt i internationell ämnesdidaktisk forskning och som ett resultat utveckla undervisningsformer för fysikundervisning i gymnasieskolan. Likt våra tidigare exempel är Elisabeth Netzell en student som vi båda, liksom vår kollega Konrad Schönborn, har träffat i kurser under hennes utbildning till gymnasielärare i fysik och således har vi haft en möjlighet att introducera henne till vår forskningsgemenskap och våra forskningsintressen.

Netzell valde att problematisera ideala modeller inom ramen för fysikundervisning med speciellt fokus på modeller för elektriska kretsar. Hon arbetade fram ett intressant och spännande projekt där hon uppmärksammade energiförlusterna i relation till kontaktresistans i laborationer med enkla elektriska kretsar, vilket tydligt kunde ses med hjälp av en värmekamera. Även om det inte var ett fullfjädrat examensarbete upplevde vi det tillräckligt nydanande som undervisningsupplägg och med tidigare inte uppmärksammade fenomen (kontaktresistans) inom internationell ämnesdidaktisk litteratur. Tillsammans med Netzell arbetade vi om hennes kursuppgift och fick hennes utvecklingsprojekt publicerat i lärartillvända forum på såväl svenska som på engelska (Netzell, Haglund, Schönborn & Jeppsson, 2016; Netzell, Jeppsson, Haglund & Schönborn, 2017).

Under vilka förutsättningar är sampublicering med studenter möjlig?

Universitetspedagogisk forskning pekar på svårigheten för forskarstuderande att publicera artiklar under sin forskarutbildning (e.g. Lee, 2010; Puskás & Jeppsson, 2017). Utmaningen att publicera sig är rimligen ännu större för studenter i grundutbildningen, och det är värt att reflektera kring under vilka förutsättningar det överhuvudtaget är möjligt.

För det första vill vi betona att för att resultaten av ett examensarbete ska vara publiceringsbara behöver studenten vara väl insatt i relevant forskning, dels för att kunna identifiera ett problemområde som relaterar till forskningen men samtidigt utgör en lämplig lucka att fylla och dels för att nå ett tillräckligt djup i analysen. Inom ramen för examensarbetet finns viss tid för inläsning, där handledaren kan bistå vid litteratursökning. Grunden behöver dock som regel ha lagts genom deltagande i tidigare kurser, där studenten gradvis lär känna det aktuella forskningsfältet som en perifer deltagare i praktikgemenskapen (Lave & Wenger, 1991). En förutsättning för att detta ska bli lyckat är att det finns en god relation mellan student och handledare. I de fall vi har anfört i våra olika exempel har studenterna genom sin grundutbildning dels blivit bekanta med den naturvetenskapligt ämnesdidaktiska forskningen som vi bedriver, inom vår avdelning och forskarmiljö, och dels haft möjlighet att skapa en relation till oss som handledare då vi har varit studenternas lärare i många kurser. Inom andra områden, exempelvis inom många tekniska utbildningar, är det vanligt att utannonsera möjligheten att skriva sitt examensarbete inom ett visst projekt med ett på förhand formulerat problemområde. Kanske är detta en modell värd att testa även inom utbildningsvetenskap?

Studentens analysförmåga och ambitionsnivå behöver vara hög. I tillägg till studentens förmåga att designa och genomföra en studie och skicklighet i akademiskt skrivande, aspekter som karaktäriserar ’den utmärkta uppsatsen’ i Högskoleverkets (2006) rapport, vill vi även lyfta fram nyhetsvärdet i problemområde och resultat. En aldrig så skickligt genomförd studie blir inte aktuell för publicering om den inte bidrar med något nytt till forskningsfältet.

Som Burks och Chumchal (2009) uppmärksammar kräver publicering av resultaten från ett studentarbete vidare typiskt mer involvering från handledaren i flera av studiens skeden än vad som är fallet vid den typiska handledningssituationen. Handledaren kan vara aktiv i att rekommendera lämpliga problemområden, ofta i anknytning till den egna forskningen, peka på relevant litteratur inom området samt design av metod för datainsamling och analys. Redan insamlade datamängder är en möjlig utgångspunkt med direkt anknytning till forskningspraktiken för examensarbeten i naturvetenskap, till exempel astronomi, men utnyttjas mer sällan i utbildningsvetenskap som i Hedbergs exempel.

Samförfattande med studenter väcker även ett antal etiska frågor. Det är av stor vikt att studenten ges möjlighet att tillämpa sina fördjupade kunskaper och utveckla förmågor och förhållningssätt på ett självständigt sätt i relation till examensarbetet. Som Burks och Chumchal diskuterar kan man i ett tidigt skede berätta för studenten att det finns möjlighet att publicera arbetet i en vetenskaplig tidskrift om arbetet bedöms hålla en hög vetenskaplig nivå med ett högt nyhetsvärde. Processen att som handledare bli mer delaktig i skrivandet kan dock vidta först efter att studenten har examinerats på sin uppsats. Även om studentens uppsats skrivs och bedöms innan handledaren tar en aktiv del i gemensamt skrivande, kvarstår fortfarande en risk att möjligheten till framtida sampublicering påverkar handledningsprocessen. Handledaren behöver vara medveten om att handledningen har till syfte att ge studenten förutsättningar att nå lärandemålen i kursen. Man kan även ifrågasätta lämpligheten och rättssäkerheten överhuvudtaget i att en examinator deltar som medförfattare baserat på ett studentarbete han eller hon har bedömt. Det finns en risk att bedömningen blir alltför välvillig om en gemensam publicering finns i sikte.

Som kontrast till sådana risker vill vi dock även lyfta fram möjligheten till högre kvalitet i såväl handledning som bedömning av uppsatsen och i en eventuell efterföljande publikation. Då en student väljer att skriva sin uppsats i nära anknytning till handledarens forskningsfält medför det att handledningen kommer att kunna bli mer initierad rörande t.ex. litteratur och lämpliga metoder än vad fallet är om handledaren inte har närmare kännedom om området. På motsvarande sätt har en examinator som är inne i fältet större möjlighet än annars att bedöma hanteringen av litteratur och metod, och rimligheten i de slutsatser som dras, men också att ge konkreta synpunkter under examinerande seminarium och senare kring hur studien kan utvecklas vidare. I praktiken är vår erfarenhet att endast arbeten där studenten visat en särskilt god kunskap i relation till lärandemålen kan bli aktuella för sampublicering.

Man behöver vidare vara medveten om att det finns en maktobalans mellan handledare och student. Studenters deltagande i genomförande av forskning behöver uppmärksammas efter grad av involvering, i tillerkännande eller som medförfattare. Vår grundinställning är att studenten eller studenterna ska ges möjlighet att vara förstaförfattare till ett eventuellt artikelmanus. I linje med ”Vancouver-protokollet” (ICMJE, 2016) har vi sett till författarnas olika bidrag, men även tagit hänsyn till studenternas juniora ställning, så att en mindre insats krävs, rörande att komma på forskningsidén och designa studien, för att studenterna ska vara förstaförfattare än om medförfattarna hade stått på en mer jämbördig bog. Vi ser det dock som centralt att studenten är drivande i genomförandet av analysen för att kunna vara förstaförfattare. Liksom vid samförfattande inom forskarstudier krävs en avvägning mellan att studenten ska kunna visa självständighet och att tillsammans skapa en text av god kvalitet.

En annan dimension av forskningsetik är att den datainsamling som genomförs ska följa Vetenskapsrådets (2016) riktlinjer. I förekommande fall behöver involverade personer informeras om att data, utöver att ligga till grund för ett studentarbete, även kommer att användas för forskningsändamål och ge sitt samtycke till detta.

Våra erfarenheter av samförfattande och publicering med studenter bygger på det Healey m.fl. (2014) kallar en elitmodell, där enstaka studenter under en tid inlemmas i vår praktikgemenskap inriktad på forskning. Utifrån Lave och Wengers (1991) syn på lärande utvecklas studenterna från att ha en roll som perifera deltagare i praktikgemenskapen, där de t.ex. introduceras till forskningstexter, till att vara mer aktivt involverade i forskningsprocessen. Förhållandet mellan forskare och student kommer dock hela tiden att vara asymmetriskt, där studenten förväntas kunna lära sig mer av forskaren i sin egenskap av mästare, än tvärtom. Även i fall av Healey m.fl.:s inkluderande modell för studenters medverkan i forskning, t.ex. studien av Gamberi och Hall (2018), upprätthålls förhållandet där studenterna förväntas ta del av forskarens erfarenheter.

Det finns dock en spänning mellan våra erfarenheter av samförfattande med studenter och tanken på partnerskap mellan lärare och studenter. Enligt Cook-Sather, Bovill och Felten (2014) utgår initiativ kring partnerskap från tanken att båda parter bidrar på ett jämlikt sätt med ett reciprokt givande och tagande i en gemensam strävan efter att utveckla lärande och undervisning. Det finns vidare ett fokus på processen att bygga upp partnerskapet mer än på produkten, t.ex. i termer av examinerat lärande. Ur vårt perspektiv är det en god ambition att etablera roller där forskare och studenter ger sig in i ett gemensamt utforskande med mer jämbördiga roller och ett fokus på processen av detta utforskande även vid gemensam forskning och samförfattande. I vårt fall har det varit svårt att bortse från skillnaderna i erfarenheter mellan de olika parterna och fokuset på den önskvärda produkten, den färdiga, publicerade artikeln. Healey m.fl. (2014) pekar på att publicering inte är det enda möjliga värdefulla resultatet av att involvera studenter i forskning. Att studenterna får en insyn i delar av forskningsprocessen kan vara en viktigt resultat i sig, särskilt utifrån den inkluderande modellen. Den nyligen etablerade tidskriften International Journal for Students as Partners är ett möjligt forum för att utbyta sådana erfarenheter.

Vad får olika involverade parter ut av sampublicering?

Vår studie har visat att det är utmanande, men dock möjligt, att sampublicera tillsammans med studenter på grundutbildningsnivån. Vi vill avsluta med en reflektion kring vad de involverade parterna kan få ut av ett sådant samarbete. Är det verkligen värt att lägga ner den möda som krävs?

När det gäller studenter som får resultaten av sina skrivarbeten publicerade i akademiska tidskrifter vill vi hävda att det ger en för studenter på grundutbildningen unik insyn i forskningsprocessens olika steg. Detta bör vara en viktig erfarenhet i rollen som lärare, t.ex. vid skolutvecklingsarbete, och merit vid sökande av tjänster som förstelärare och lektor, men inte minst som förberedelse inför en eventuell forskarutbildning. Alla studenter kommer inte att ha ambitionen att publicera sina resultat, eller gå vidare till en forskarutbildning som i fallen Volkwyn och Wahlberg, men det faktum att de känner till att det är möjligt och har fått den förberedelse som krävs kan tjäna som en inspiration för några av dem.

Handledare får genom samförfattande möjlighet till utvidgning av sitt forskningsprogram med ytterligare publikationer. Oavsett vad vi tycker om det är publicering av artiklar centralt för meritering inom akademin. Studenterna bidrar med nya forskningsidéer, genomförande av analys etc. Framgångsrik handledning av examensarbeten hjälper dessutom handledaren att bygga upp en lärarportfolio, som belägg på undervisningserfarenhet. Burks och Chumchal (2009, s. 7) fångar detta på ett målande sätt: ”For academic faculty, first-author publications still impress, but working with students to author papers may be a more notable milestone in a faculty career.”

Sist men inte minst bör sampublicering med studenter ses som framgångsrika exempel på forskningsanknytning av grundutbildningen, och en aspekt av hur partnerskap mellan forskare och studenter kan komma till stånd (Healey m.fl., 2014). Högskoleverkets (2006) rapport och studierna av bland andra Neumann (1994) och Persson (2018) pekar på möjliga positiva effekter i termer av kvalitet och motivation för studenterna av att koppla undervisningen till undervisande lärares forskning. I Perssons termer av inriktningar på utbildningens vetenskapliga grund menar vi att studenters publicering når den djupare individinriktningen, som går utöver lärarinriktningens mål kring kompetenta undervisande lärare och innehållsinriktningens beaktande av forskningen i undervisningen. Hunter m.fl. (2007) ser att den viktigaste konsekvensen av studenters involvering i forskning under grundutbildningen är hur det påverkar deras identitet på väg mot att ”bli en forskare”. Fall av samförfattande och publicering med studenter är därigenom ett sätt för lärosätet att visa särskild styrka rörande att studenter har kunnat uppnå ”fördjupad insikt i aktuellt forsknings- och utvecklingsarbete” och ”fördjupad kunskap om vetenskapsteori samt kvalitativa och kvantitativa forskningsmetoder”, vilket enligt Högskoleförordningen (SFS, 1993:100) krävs av lärarutbildningen.

Avslutningsvis vill vi tacka de studenter som har bidragit till att bygga upp vår fysikdidaktiska praktikgemenskap genom samförfattande, samt två anonyma granskare som pekat på möjligheten att tolka samförfattande inom ramen för partnerskap mellan lärare och studenter.