Forskning om svensk forskarutbildning åren 2000–2020

Tillvägagångssätt

På senare tid har forskare inom medicin utvecklat strikta och mycket utförliga metodmanualer för att genomföra en scoping review (se t.ex. Pollock et al., 2021; Tricco et al., 2018). Dessa manualer är anpassade för en medicinsk kontext (exempelvis med fokus på evidens och forskningsfinansiering), så vi har istället utgått från Arkseys och O’Malleys (2005) grundprinciper: (1) identifiera syftet, (2) identifiera allt material inom sökområdet, (3) gallra bort material som inte är av direkt relevans för syftet, (4) ordna informationen utifrån bestämda kategorier samt (5) presentera allt material på ett överskådligt och beskrivande sätt.

(5) Bearbetning av materialet för ett överskådligt resultat

Eftersom materialet i en scoping review är omfattande behövs det någon form av analytiskt eller tematiskt ramverk för att beskriva resultatet (Arksey & O’Malley, 2005). Ontologiskt utgick vi ifrån idén om forskarutbildningen som gränsobjekt (Elmgren et al., 2014). Ett gränsobjekt utmärks av att innefatta flera praxisgemenskaper med olika behov samtidigt som det upprätthåller en egen och enad identitet (Bowker & Star, 1999). Med utgångspunkt i denna definition förstås forskarutbildningen vidare som akademins solar plexus (Elmgren et al., 2014) där den ”både formas av och formar universitetets kärnverksamheter: forskning, utbildning och samverkan” (s. 63). Se figur 1. Som forskningsobjekt förväntar vi oss därmed att forskarutbildningens gränsytor har närmats från olika håll, vilket också innebär att forskarutbildningen har betraktats ur olika synvinklar i forskningen. Forskarutbildningen framstår då i olika skepnader som tillsammans ger en bild av fältets vetenskapliga formering.

För att illustrera fältets fysiska och vetenskapliga formering i relation till forskarutbildningen som gränsobjekt utvecklades två analytiska ramverk enligt nedan.

Den fysiska formeringens ramverk och analys. Fältets fysiska formering binds teoretiskt samman av noder som har tre ändkretsar. Tillsammans symboliserar de forskningsproduktionen där (1) en förstaförfattare (kvinna/man) författar (2) en typ av publikation (avhandling/artikel) som (3) har en viss hemvist (lärosäte/tidskrift). Baserat på materialet i sin helhet analyserades noderna med deskriptiv statistik, där vi även beaktade publikationernas kumulativa utveckling och spridning, såväl geografiskt som disciplinärt.

Även om den disciplinära spridningen skulle kunna betraktas som mer vetenskaplig än fysisk, valde vi här att förstå den som en dynamisk kraft i den fysiska formeringen. När vi betraktar forskarutbildningen som gränsobjekt i akademins solar plexus blir den nämligen disciplinärt gränslös som forskningsobjekt. Detta beror på att forskare kan komma från vitt skilda ämnesområden för att studera forskarutbildningen från olika håll utan att för den sakens skull behöva tillämpa den egna disciplinens vokabulär, teorier och/eller metoder (om de hör hemma i t.ex. medicin). Det är därför mer adekvat att förstå den disciplinära bredden som knuten till fysiska institutioner än till disciplinernas generella kunskapsbildning i sig.

Den vetenskapliga formeringens ramverk och analys. Fältets vetenskapliga formering dimensioneras teoretiskt i två skikt. Grundskiktet utgörs av fältets metodorienteringar, som analyserades utifrån frekvens för att få en bild av forskningens generella karaktär. I toppskiktet fokuserar vi på fyra dimensioner. Med kön som generell analysfaktor utgår vi från att (1) kvinnliga och manliga författare har (2) studerat olika problemområden som (3) skapat olika huvudspår i forskningen – och att dessa huvudspår reflekterar (4) hur forskarutbildningen har betraktats och närmats som forskningsobjekt med förankring i olika gränsytor (forskning, utbildning, samverkan).

Toppskiktet analyserades med tematisk analys, som utvecklades från en semantisk till tolkande analysnivå (Braun & Clarke, 2006). I den initiala semantiska fasen urskildes publikationernas angivna problemområden (t.ex. handledning, socialisation, forskningsetik) med resultatet att tio publikationer föll bort eftersom de berörde enstaka områden som inte gick att gruppera. Därefter tillämpades en tolkande ansats för att dela in forskningen i olika huvudspår genom analysfrågan ”Vad betraktas forskarutbildningen som?” Publikationerna inom respektive huvudspår analyserades sedan utifrån frekvens för att tydliggöra deras omfattning samt könsmönster bland förstaförfattarna. Slutligen relaterades huvudspåren till forskarutbildningens gränsytor för att belysa hur forskarna hade närmat sig forskningsobjektet samt var tyngdpunkterna låg i relation till förstaförfattarnas kön. Här analyserades även förändringarna över tid och vilka tendenser som kunde urskiljas.

I Figur 2 illustreras de två ramverken. I fältets fysiska formering motsvarar bakgrunden samtliga 122 publikationer som fördelas i olika noder genom de mörkblå ändkretsarna. Förstaförfattarna (kvinna/man) länkar till fältets vetenskapliga formering, där bakgrunden består av fältets metodorienteringar. Den vita elipsen representerar problemområdena som bildar olika huvudspår (grå triangel) i förhållande till forskarutbildningens gränsytor (blå triangel).

Publikationernas omfattning och kumulativa utveckling

Överhuvudtaget har det inte producerats några stora mängder forskning om svensk forskarutbildning. Totalt under perioden 2000–2020 publicerades det 108 refereegranskade artiklar, elva doktorsavhandlingar och tre licentiatavhandlingar.

Med undantag för tre av doktorsavhandlingarna var alla avhandlingar monografier. Även om det blir en viss dupliceringseffekt av att de publicerade artiklarna i sammanläggningsavhandlingarna också räknades in i kategorin refereegranskade artiklar, så bedömde vi att detta förfarande var lämpligt för att få en representativ bild av publikationstypernas kumulativa utveckling. Under hela perioden producerades det i regel noll till en avhandling per år, med undantag för år 2007 och 2020, då tre respektive två avhandlingar publicerades samma år.

Till skillnad från avhandlingarnas volymmässigt konstanta nivå över tid har det skett en markant ökning av antalet artiklar. Under milleniets första decennium (2000–2009) publicerades i genomsnitt 1,4 artiklar per år och totalt 14 artiklar. Under det andra decenniet (2010–2019) hade publiceringssiffran ökat till i genomsnitt 7,6 artiklar per år och totalt 76 artiklar. Flest artiklar publicerades år 2020, med ett antal på 18 artiklar som kan jämföras med noll artiklar i början av 2000-talet. Se Figur 3.

Publikationernas hemvister och spridning

Under tidsperioden 2000–2020 publicerades den aktuella forskningen i spridda skurar, utan någon central hemvist för publikationerna. Flest avhandlingar producerades vid Göteborgs respektive Linköpings universitet (tre vardera) samt Lunds respektive Umeå universitet (två vardera), men i sin helhet visar resultatet en mycket jämn fördelning mellan de åtta lärosäten som publicerat doktors- och licentiatavhandlingar inom området. Se Tabell 2.

Avhandlingarnas disciplinära tillhörighet varierar också i hög grad. Arbetsvetenskap är i framkant med tre avhandlingar om forskarutbildningen, medan områdena/disciplinerna beteendevetenskap, ekonomi, pedagogik respektive sociologi har två avhandlingar vardera. Enstaka avhandlingar finns även inom disciplinerna biblioteks- och informationsvetenskap, teologi respektive vetenskapsteori.

De 108 artiklarna hade publicerats i 71 unika tidskrifter som oftast var disciplinspecifika snarare än riktade mot forskningsfältet högre utbildning. Detta förklarar varför 59 av tidskrifterna endast hade en publikation med fokus på svensk forskarutbildning, då de primärt var orienterade mot kunskapsfrågor inom den egna disciplinen. Bland de tolv tidskrifter som hade publicerat minst två artiklar om svensk forskarutbildning toppar ”Högre utbildning” listan med elva artiklar. Därefter följer fyra internationella tidskrifter med samma ämnesinriktning, samt en bibliometrisk tidskrift som har publicerat fyra till fem artiklar vardera. I sex tidskrifter orienterade mot geografi, medicin, språk respektive utbildning generellt har två till tre artiklar publicerats i respektive tidskrift. För en översikt över tidskrifter som publicerat mer än en artikel om svensk forskarutbildning under åren 2000–2020, se Tabell 3. I Appendix 3 finns en komplett förteckning över de tidskrifter som publicerat en eller flera artiklar inom området.

Publikationernas förstaförfattare

Bland totalt 122 publikationer är 85 personer förstaförfattare till enbart en publikation. Detta resultat indikerar att merparten av författarna inte har haft forskarutbildning som sitt huvudsakliga forskningsområde, och det förklarar delvis också varför merparten av artiklarna publicerats i disciplinspecifika tidskrifter. Vår analys visar även att 15 personer var förstaförfattare på två eller flera publikationer, och att fyra av dessa författare har publikationer som helt eller delvis utgörs av avhandlingsarbete. Följaktligen leds den nationella forskningen om svensk forskarutbildning av en exceptionellt liten grupp forskare, där ca en fjärdedel har doktorerat i ämnet. Se Tabell 4.

Kvinnorna är i majoritet bland förstaförfattarna. Bland samtliga 122 publikationer har 64 % författats av kvinnor, enligt Figur 4. Liknande mönster finns även bland förstaförfattare som publicerat minst två publikationer, där fördelningen är 11 kvinnor och 4 män (se Tabell 4).

Tyngdpunkter i fältets fysiska formering

Sammanfattningsvis finns det vissa tyngdpunkter i fältets fysiska formering under 2000–2020 som illustreras med fetstil i Figur 5. Merparten av publikationerna har författats av kvinnor och artikelproduktionen har ökat markant i jämförelse med avhandlingsproduktionen. De lärosäten som har producerat mer än två avhandlingar är från söder till norr placerade i Lund, Göteborg, Linköping och Umeå, medan tidskriften Högre utbildning har publicerat flest artiklar om forskarutbildningen. Pedagogik/utbildningsvetenskap är en disciplinär knutpunkt för flertalet publikationer i både tidskrifterna och avhandlingarna, men för övrigt är den disciplinära spridningen stor. Mer än en artikel om forskarutbildningen har publicerats i tidskrifter med inriktning mot bibliometri, geografi, medicin och språk – och mer än en avhandling finns inom arbetsvetenskap, beteendevetenskap, ekonomi och sociologi.

Publikationernas metodorientering

Generellt sett består publikationerna av fallstudier där studien fokuserat på en specifik miljö, en viss disciplin eller ett lärosäte. Den kvalitativa forskningsmetodiken dominerar med 70 % och många gånger har datainsamlingen baserats på högst tio informanter. Vanligtvis har enskilda intervjuer använts för att samla in data, men även fokusgrupper, textanalys av avhandlingar samt observationer av handledningssessioner och disputationer förekommer.

Näst efter de uteslutande kvalitativa studierna är renodlat kvantitativa studier vanligast och utgör 18 % av publikationerna. Bland de kvantitativa studierna är det företrädesvis enkäter som tillämpats som datainsamlingsmetod, där enkätsvaren sedan har analyserats med deskriptiv statistik. Några få publikationer utgörs av bibliometriska studier och i något enstaka fall har det genomförts kvantitativ innehållsanalys av avhandlingar.

Metodtriangulering har tillämpats i 12 % av de 122 publikationerna. Inom de kvalitativa studierna har intervjuer, policyanalyser, skriftliga reflektioner och/eller observationer kombinerats i tio fall, medan det var mera ovanligt att kombinera kvalitativ och kvantitativ metodik. Sådan metodtriangulering förekom endast i fem fall, vilket motsvarar 4 % av samtliga publikationer. Renodlade litteraturstudier och dokumentanalyser utgör 8 % av publikationerna. Se Figur 6 för en översikt över publikationernas metodorientering.

Forskningens huvudspår

Av de 122 publikationerna delades 112 in i sex huvudspår, där forskarutbildningen i fallande frekvens antingen hade studerats som: (1) Pedagogisk verksamhet, (2) System och tillvaro, (3) Icke-traditionell kunskapsmiljö, (4) Könad och kulturell miljö, (5) Karriärmöjlighet eller (6) Vetenskaplig produktion. Gränserna mellan dessa indelningar är dock inte skarpa, utan i vissa fall kunde en och samma publikation placeras i mer än ett spår. I sådana fall placerades publikationen i det spår som var mest signifikativt i sammanhanget. Exempelvis kategoriserades industridoktoranders lärande inom spåret ”icke-traditionell kunskapsmiljö” även om detta problemområde också reflekterade forskarutbildningen som pedagogisk verksamhet. För en översikt över huvudspåren och deras innehållsliga fokus, se Tabell 5.

Resterande tio publikationer bestod av övriga enstaka studier, som inte kunde ordnas under gemensamma kategorier. I relation till doktoranden berör de bland annat rekrytering, digital support, nätverkande, psykisk hälsa och självrepresentation i sociala medier. En enstaka studie handlar också om kvalitet i utvärderingar av forskarutbildningen.

I texten som följer lyfter vi inledningsvis fram litteraturens omfattning inom respektive huvudspår och relaterar den till förstaförfattarnas kön. Eftersom antalet publikationer är litet inom respektive huvudspår, så är det svårt att uttala sig om mönster inom de problemområden som listats i Tabell 5. Därför har vi valt att enbart sammanfatta studierna. I de fall det har funnits flera författare som skrivit om ungefär samma sak har vi begränsat oss till några belysande exempel, men annars har ambitionen varit att synliggöra varje publikations unika bidrag – särskilt inom de delområden som utforskats i mindre uträckning.

Forskarutbildningen som pedagogisk verksamhet. I det mest omfattande huvudspåret hade forskarutbildningen studerats som pedagogisk verksamhet. Sett till materialet i sin helhet utgör denna kategori 37 % av samtliga 122 publikationer, där det i synnerhet är ”handledning” samt ”doktoranders lärande/kompetens” som har studerats, medan ”skrivande” samt ”examination och bedömning” har utforskats i mindre utsträckning. Inom detta huvudspår står kvinnorna som förstaförfattare i 78 % av publikationerna, och de har ofta orienterat sig mot vissa specifika problemområden. Exempelvis är kvinnor förstaförfattare på nio av tio publikationer om ”doktoranders lärande/kompetens” samt på sju av tio publikationer om ”handledning”. Könsskillnaden är som störst inom delområdet ”skrivande” där männen lyser med sin frånvaro bland förstaförfattarna.

I handledningsstudierna har de flesta fokuserat på handledning som ett professionellt kunnande och hantverk, där några har ställt frågan vad som utgör ”god” forskarhandledning. Ur ett doktorandperspektiv värdesätts i synnerhet handledarens förmåga att ge konstruktiv kritik, att handledaren är tillgänglig och faktiskt har tid att handleda samt att doktoranden ges möjlighet till självständigt arbete (Dimitrova, 2016). Ur ett handledarperspektiv är det dock snarare förmågan till självreflektion (Lönn Svensson, 2007) samt struktur och flexibilitet som lyfts fram (Bergnéhr, 2013). Exempelvis har flexibiliteten stor betydelse när doktorandens avhandlingsarbete kan vara mer eller mindre perifert i relation till handledarens forskningsområde och därmed skapar olika villkor för handledningen (Franke & Arvidsson, 2011). Med utgångspunkt i den konstnärliga forskarutbildningen inom musik argumenterar Bjerstedt (2017) därmed för vikten av att kunna anpassa handledningen på flera nivåer i mötet mellan doktorand och handledare:

In musical improvisation as well as in supervision, it is crucial to be able to relate simultaneously, by way of qualities such as openness, wholeness, and listening, to both internal and external impulses, to both structural and communicative aspects, and to both one’s own individuality and the tradition in which one is situated. (Abstract ur Bjerstedt, 2017)

Det har också visat sig att grupphandledning har positiv effekt för avhandlingsarbetet. Enligt Agné och Mörkenstam (2018) kan denna handledningsform till och med vara att föredra i början av forskarutbildningen, då deras resultat visar att förstaårsdoktorander som handletts i grupp har signifikant större chans att komma i mål med sin utbildning – och de blir också klara fortare än doktorander som enbart haft individuell handledning. Som motvikt till de ideala förhållandena finns det även studier om när handledningen inte fungerar optimalt. Bland de mera storskaliga undersökningarna i detta avseende ingår Lindéns (2005) studie om etiska problem som beskrivs av handledare från sju svenska lärosäten samt en studie av Christie och Garrote Jurado (2013) baserad på berättelser från 25 handledare och 25 doktorander. I den sistnämnda publikationen framkommer det att större delen av berättelserna handlade om någon typ av maktkamp, medan det också förekom avsaknad av professionellt eller emotionellt stöd samt brist på god kommunikation.

En annan aspekt som berörs inom de pedagogiska studierna är att det blir allt vanligare att bedriva handledning på engelska som andraspråk. Enligt resultaten behöver detta dock inte skapa större svårigheter än handledning på parternas modersmål, snarare tvärtom. Bland annat kan sådan handledning ha en utjämnande affekt på maktassymmetrin mellan doktorand och handledare när båda ligger på samma språknivå i engelska som andraspråk (Björkman, 2017). Inom skrivarstudierna framkommer dock att doktorander kan behöva stöd i att skriva på engelska som andraspråk, t.ex. för att känna sig säkra på att deras uttryck motsvarar vad de egentligen menar (Langum & Sullivan, 2017). I linje med denna slutsats har Negretti och McGrath (2018) studerat hur utveckling av vetenskaplig genremedvetenhet kan stärka doktorander i sitt engelska akademiska skrivande. I ett sidospår har det också visat sig att skrivgrupper kan ha stor betydelse för doktoranders utveckling, där det är just gruppkomponenten som är central (Mattsson et al., 2020).

För övrigt har professionsdoktoranders lärande fått särskild uppmärksamhet av flera forskare bl.a. med fokus på sjuksköterskors utveckling mot en forskaridentitet (Arvidsson & Franke, 2013) och doktorerande musiklärares kollaborativa lärande (Ferm Almqvist et al., 2017). Bland de mera fakultetsövergripande lärandestudierna är det framförallt doktoranders villkor för kritiskt och kreativt tänkande som har studerats genom Brodins omfattande forskning inom området, som bl.a. visar att doktoranders kreativitet kan hämmas av såväl intellektuella som politiska och ekonomiska agendor som kapslar in kreativitetsdiskursen i en kvävande tystnad (Brodin, 2018). Kompetensstudierna, å sin sida, har främst fokuserat på doktoranders färdigheter i att söka information (t.ex. Nylander & Hjort, 2020) och att kommunicera sin forskning utanför den egna disciplinen (Olsson Jers, 2015).

Doktorandernas förvärvade kunskaper och färdigheter bedöms kontinuerligt under utbildningens gång, men kulmen nås vid den publika disputationen. Som kontrast har den pedagogiskt inriktade forskningen om svensk forskarutbildning snarare nått sin antiklimax vid denna punkt, kanske just på grund av den bristande insynen i betygsnämndens bedömning som inte motiveras skriftligt när avhandlingen (vanligen) godkänns. Sedan Sandstedt och Stigmar (2006) kartlade betygsnämnders motiveringar bakom 14 inrapporterade underkända doktorsavhandlingar (inom humaniora, juridik och samhällsvetenskap) i Sverige från 1984 till 2003 har det publicerats ytterligare tre artiklar med inriktning mot bedömning och examination i svensk forskarutbildning. I det ena fallet studeras skäl till att inkludera internationella granskare i betygsnämnden inom biomedicinsk vetenskap (Breimer & Nilsson, 2014) och i det andra fallet har inslag av humor i disputationsakten analyserats inom olika forskningskulturer – där humor generellt sett bidrog till att lätta på stämningen och skapa gemenskap (Mežek, 2018). I det tredje fallet utvidgar Stigmar (2019) den tidigare studerade tidsperioden 1984–2003 till att även inkludera alla underkända avhandlingar fram till år 2017 (inom samma discipliner som innan), med resultatet att det nu fanns ytterligare fyra fall av inrapporterade underkända avhandlingar, d.v.s. totalt 18 stycken. Generellt hade avhandlingarna underkänts på grund av brister i akribi, metodologi eller analys och resultat.

Forskarutbildningen som system och tillvaro. Att studera forskarutbildningen som system och tillvaro var näst vanligast med en omfattning på 17 % av samtliga 122 publikationer och könsfördelningen är jämn bland förstaförfattarna. Detta huvudspår har störst mängd avhandlingar i jämförelse med de andra spåren: Här finns nämligen hälften av alla avhandlingar (5 doktorsavhandlingar och 2 licentiatavhandlingar) om svensk forskarutbildning.

Ur ett historiskt perspektiv visar Joelssons (2017) doktorsavhandling hur synen på doktoranden ändrats över tid i regeringsrapporter från 1945 till 2004, från att vara en person med inneboende talang till att bli en person som utbildas för att kunna forska. I nutidshistoria finns det även studier om forskarutbildningsreformers betydelse i praktiken. Till exempel studerade Haraldsson (2010) i sin doktorsavhandling hur ansvariga för forskarutbildningen uppfattade forskarutbildningsreformen 1998² och vilken effekt den hade i praktiken – i synnerhet när det gällde tillämpningen av individuella studieplaner – med resultatet att det inte fanns någon samstämmighet mellan dem. Liknande variationer framkommer även i en komparativ studie av Slettebø et al. (2013), där Bolognaprocessen³ lett till nationellt olika sätt att organisera forskarutbildning i hälsovetenskap inom Skandinavien. Deras slutsats är att ländernas olika utbildningsstrukturer försvårar mobiliteten för doktoranderna. Ett par mindre studier avslöjar också att en del examensmål är svåra att konkretisera i praktiken, exempelvis när det gäller kravet på samverkan (Lundqvist & Benner, 2012), medan Carlsson et al. (2016) kritiskt har analyserat hur den individuella studieplanen i handledningspraktiken fyller funktionen som kontrollinstrument.

Majoriteten av studierna inom detta huvudspår har dock snarare studerat forskarutbildningen på mikronivå – som tillvaro – med bl.a. ”studiemiljö/arbetsplats” som typiskt problemområde. Generellt framstår det som att långt ifrån alla forskarstuderande trivs i sin miljö. I jämförelse med doktorander som ingår i forskargrupper har det visat sig att just ensamarbetande doktorander trivs sämre med sin doktorandtillvaro, samtidigt som deras upplevda problem både normaliseras och individualiseras i de individualistiska forskningsmiljöerna (Holmström, 2018). Men även i typiska forskargruppsmiljöer möter doktorander en rad utmaningar som inte bara har med forskningsprocessen att göra, utan de kan också känna sig maktlösa i relation till handledaren (Hjelm, 2015). Med tanke på att doktoranders förväntade publiceringstakt dessutom har ökat parallellt med neoliberalismens utbredning i akademin (Caretta et al., 2018) finns det således fortfarande en hel del att göra för att förbättra studiemiljön och arbetsvillkoren för många doktorander.

Doktoranders tillvaro har också fångats i flera doktorsavhandlingar om ”socialisation och värderingar”, där ett par har intresserat sig för just skillnaderna mellan olika utbildnings- och forskningsmiljöer. Dels studeras doktoranders socialisation och skilda ”livsvärldar” (Karlsson, 2004), dels hur den ideala doktoranden skiljer sig mellan olika discipliner (Peixoto, 2014). Andra har istället fokuserat på likriktningen och studerat hur doktoranders personliga värderingar ibland kolliderar med de värden som forskarutbildningen och akademin representerar generellt. Med utgångspunkt i teoribildning kring ideologier och Bourdieus habitusbegrepp i Homo Academicus kunde Mårtensson (2009) i sin doktorsavhandling konstatera att doktorander vanligen införlivar samma ”livsåskådningsvärden” som forskningsmiljön representerar, men att en del doktorander ofta funderar på att avbryta sina forskarstudier när det uppstår en värdekonflikt mellan de personliga värderingarna och miljöns värderingar. I en artikel av Schoug (2002) om vetenskapssamhället som konkurrenssystem framkommer det att synen på tävlan som kvalitetshöjande främst delas av forskare på toppositioner, medan doktoranderna snarare hävdar att vetenskaplig tävlan hämmar kreativiteten och förstör relationer mellan kollegor. Men i takt med att de juniora forskarna gör karriär, och därmed betraktar sig som vinnare, börjar de dock internalisera samma syn på tävlan som de tidigare kritiserat. I ett sidospår har viss uppmärksamhet även riktats mot ”akademisk ohederlighet” inom medicinsk vetenskap, där doktorander rapporterat att de hört om fall som förekommit i närtid (Nilstun et al., 2010).

Forskarutbildningen som icke-traditionell kunskapsmiljö. Forskarutbildningen har även studerats som icke-traditionell kunskapsmiljö med fokus på industrinära respektive tvärvetenskaplig forskarutbildning. Totalt utgör detta spår ca 15 % av alla 122 publikationer och är därmed nästan lika stort som tidigare nämnda huvudspår där forskarutbildningen studerats som system och tillvaro. Dock är könsfördelningen inte jämn denna gång, utan kvinnor står som förstaförfattare i nästintill åtta av tio fall.

Under 2000-talets första decennium är det främst Wallgren som har publicerat studier om industrinära forskarutbildning i en licentiatavhandling, en doktorsavhandling och två artiklar som förstaförfattare. Dessa publikationer handlar primärt om företagsdoktoranders villkor och lärande med resultatet att företagsdoktoranderna befinner sig ”mellan skilda världar” och utvecklar olika typer av forskaridentiteter beroende på företagsmiljö och forskarskola (Wallgren, 2007). En av studierna i Wallgrens (2007) doktorsavhandling berör även den hierarkiska relationen mellan handledarna, där det visade sig att den akademiska kunskapen prioriterades framför kunskapen från industrin i handledningen. I kölvattnet av avhandlingen publicerades denna studie ett år senare (Salminen-Karlsson & Wallgren, 2008).

Under 2000-talets andra decennium domineras studierna om industriforskarskolor av andra författare. Bland annat bekräftas Wallgrens (2007) tidigare fynd att industridoktorander har en nyckelroll i att skapa broar mellan akademi och näringsliv (Bernhard & Olsson, 2020). Frågan om nyttan med industrinära forskarutbildning väcks också, där studier visar att samarbetet mellan akademi och industri kan leda till vinst för båda parter (Gustavsson et al., 2016), men att utfallet för industrins del beror på hur samarbetet är organiserat (Assbring & Nuur, 2017). Enligt industridoktoranderna själva ligger den personliga vinsten främst i att de genom utbildningsformen snabbare får tillgång till information och också får möjlighet att samarbeta med kunniga klienter (Bröchner & Sezer, 2020). Med tanke på att en stor del av doktoranderna inte fortsätter sina karriärer i akademin efter doktorsexamen har även frågan om deras kompetens matchar industrins behov studerats i en jämförande studie mellan två ”forskarparker” i Spanien och Sverige⁴. Enligt studiens resultat hade båda universiteten anpassat sin forskarutbildning på liknande sätt för att tillmötesgå industrins behov, men arbetet hade kunnat förbättras ytterligare för att förena verksamheterna ännu mer (Germain-Alamartine & Moghadam-Saman, 2020).

En annan akademiskt icke-traditionell kunskapsmiljö som studerats i mindre utsträckning är den tvärvetenskapliga forskarutbildningen. Även om den tvärvetenskapliga miljön innebär att doktoranderna utvecklar god informationskompetens (Pilerot, 2016) och vidgar sina perspektiv, så har det i multidisciplinära forskarskolor visat sig att doktorandernas inomdisciplinära identitet snarare stärks än tvärtom (Geschwind & Melin, 2015). Inom kunskapsfältet hållbarhetsvetenskap är situationen dock en annan. Här konstaterar Haider et al. (2018) att det numera finns en ny generation forskare som har tränats i tvärvetenskaplig forskning redan från start i forskarutbildningen, och att de genom sin ”icke-disciplinära” doktorandresa har utvecklat en stark tvärvetenskaplig forskaridentitet som bland annat kännetecknas av bred metodkompetens.

Att den tvärvetenskapliga forskarskolans organisation spelar roll för utfallet har även konstaterats i en studie av Brodin och Avery (2020) där två olika tvärvetenskapliga forskarskolor studerades. Oavsett typ av organisation, så upplevde doktoranderna i båda fallen sin tvärvetenskapliga forskarskola som en ”värld av möjligheter”. Däremot ”undveks” denna värld av möjligheter av monodisciplinära doktorander och handledare med fysisk placering utanför den tvärvetenskapliga miljön, medan den blev en ”gemensam värld” för dem som hade sina arbetsrum i miljön. Den spatiala dimensionen hade även betydelse när det gällde doktorandernas utveckling av samarbeten och olika typer av självständighet (Brodin & Avery, 2020). En annan viktig faktor har också visat sig vara att tidigt behandla tvärvetenskap som ett ämne i sig på kurser och seminarier. Diskussionerna kring vad tvärvetenskap kan vara bidrar till att doktoranderna känner sig säkrare på att definiera och själva utöva tvärvetenskap i sitt avhandlingsarbete (Mobjörk et al., 2020).

Forskarutbildningen som karriärmöjlighet. Drygt sju procent av samtliga 122 publikationer har studerat forskarutbildningen som karriärmöjlighet med varierande fokus och jämn könsfördelning mellan förstaförfattarna. Bland de få som intresserat sig för motiv till att vilja doktorera är det framförallt professionsdoktoranderna som studerats. Oavsett professionsinriktning har det visat sig att det bl.a. är ett intresse för egen personlig utveckling som är drivande hos sjuksköterskor, lärare och socionomer (Dellgran & Höjer, 2017) samt läkare (Stockfelt et al., 2016). Men även om ingången till forskarutbildningen inte främst handlar om att göra karriär för dessa doktorander, så blir den en karriärmöjlighet under vägens gång. I Dellgrans och Höjers (2017) rikstäckande studie med 749 personer som disputerat inom sitt professionsämne framkommer det nämligen att över 90 % hade valt att fortsätta som lärare eller forskare inom akademin efter doktorsexamen.

Vilken akademisk karriärbana det blir för nyexaminerade doktorer verkar dock avgöras redan under doktorandstudierna – åtminstone inom området utbildningsvetenskap – där Angervall och Gustafsson (2016) har identifierat tre karriärvägar: ”de inbjudna”, ”de användbara” och ”de icke-inbjudna”. Enligt författarna bygger karriärvägarna på en Matteuseffekt (Merton, 1968), där doktoranderna tidigt betraktas som antingen lovande forskare, lärare eller ingenting av det med följden att de sållas bort efter examen. Bortsett ifrån denna studie har lärarkarriären inte uppmärksammats vidare bland studierna om doktorander som stannar kvar i akademin efter disputation. Istället är det forskarkarriären som väckt intresse med frågor kring vem som lyckas – och med forskarkarriär menas i detta sammanhang hög vetenskaplig produktion och citeringsgrad.

För doktorander som ingår i forskargrupper verkar storleken på gruppen vara avgörande för de individuella prestationerna, då doktorander som ingår i mindre forskargrupper har signifikant högre citeringsgrad än de som ingår i större grupper (Broström, 2019). Broströms (2019) resultat tyder också på att finansieringen av projektet spelar roll såtillvida att doktorander som ingår i projekt styrda av finansiärerna förvisso tenderar att stanna kvar i akademin i större utsträckning, men har sämre genomslag med sin forskning (både i termer av produktivitet och citeringsgrad) än doktorander som varit friare i att definiera sitt projekt. Enligt Källströms (2019) doktorsavhandling kan doktoranders forskningsproduktion delvis även relateras till deras sociala bakgrund. Doktorander som kommer från akademiska hemmiljöer – särskilt med någon förälder som själv har doktorsexamen – är signifikant överrepresenterade bland doktoranderna. För kvinnornas del har den sociala bakgrunden betydelse i den postdoktorala karriären, då sannolikheten att de fortsätter att publicera sig efter doktorsexamen signifikant minskar (p < 0,01) om deras far är doktor. Däremot verkar inte moderns doktorsexamen ha betydelse. Bland männen kunde Källström inte finna några samband mellan deras fortsatta publicering efter doktorsexamen och föräldrarnas utbildningsnivå.

Vilken social bakgrund som dominerar bland just industridoktorander saknar vi uppgifter om, men det är tänkvärt att många av dessa doktorander fortsätter sina karriärer utanför akademin. Inom ramen för detta problemområde och baserat på sina avhandlingsresultat kommer Germain-Alamartine (2020) bl.a. fram till att graden av anställningsbarhet hos forskarutbildad personal har stor betydelse för universitetets möjlighet till socioekonomisk regional påverkan. På grund av att forskarutbildningen inte fullt ut lyckas utbilda till sådan generell anställningsbarhet ger Germain-Alamartine rekommendationer till universiteten, arbetsgivarna och även till doktoranderna själva att de på egen hand behöver sondera karriärmöjligheterna som finns ”för att komplettera de brister de upplever i sin utbildning” (Abstract ur Germain-Alamartine, 2020).

Forskarutbildningen som vetenskaplig produktion. I det omfattningsmässigt minsta huvudspåret finns ett fåtal publikationer där forskarutbildningen har studerats som vetenskaplig produktion. Detta spår utgör sex procent av de totalt 122 publikationerna och författarna har i samtliga fall analyserat avhandlingarna som produkt, men utan disciplinspecifikt innehållsfokus (som gallrades bort i vårt urval). Kvinnliga förstaförfattare är ovanliga i detta spår, då fem av de sju publikationerna har författats av män.

I de flesta fall handlar intresset om hur avhandlingarna har utvecklats över tid. Med fokus på avhandlingarnas innehåll har Wångmar och Lennartsson (2018) observerat hur det har blivit allt ovanligare under perioden 1959–2015 att referera till opublicerat material inom avhandlingar i historia. Annars är det främst övergripande strukturella förändringar som har studerats, där den tidsmässigt mest omfattande studien berör avhandlingar inom kulturgeografi från svenska universitet åren 1884–2015. I denna studie fann Niedomysl et al. (2018) att över 70 % av avhandlingarna numera är av formatet sammanläggningsavhandlingar och att könsbalansen bland författarna har förbättrats väsentligt över tid. De noterade också att antalet avhandlingar – som tidigare hade ökat markant fram till slutet av 1960-talet – nu har minskat sedan 1970-talet (Niedomysl et al., 2018).

En historisk minskning i antalet avhandlingar har även observerats i en studie av Andersen och Hammarfelt (2011), där de studerade avhandlingsproduktionen under perioden 1950–2007 inom åtta discipliner med anknytning till naturvetenskap, samhällsvetenskap respektive humaniora. I deras studie fanns dock brytpunkten i mitten av 1980-talet och den kunde inte förklaras av disciplinernas vetenskapliga orientering utan snarare av disciplinernas ålder. Kanske är det just därför som Fridlund et al. (2007) bl.a. fann att avhandlingarna hade ökat inom ”den nya” subdisciplinen kardiologisk omvårdnad. Det bör dock nämnas att deras studie endast täckte en sexårsperiod, så resultatet ska inte tolkas som ett historiskt mönster utan snarare som en dåvarande ”trend”, som författarna själva uttrycker det.

Bortom intresset för den historiska utvecklingen finns det även några studier som istället är koncentrerade på avhandlingarnas innehåll, varav två av dem berör i vilken utsträckning doktoranden tar upp forskningsetiska aspekter i sin avhandling. Exempelvis fann Kjellström et al. (2010) att det forskningsetiska resonemanget inte var tillräckligt uttömmande i sjuksköterskors doktorsavhandlingar från år 2007. Olsson och Sundell (2016), å sin sida, har istället studerat om avhandlingarnas forskning är relevant för professioners evidensbaserade praktik. Inom ramen för sju discipliner som var relevanta för deras frågeställning kunde de konstatera att endast 13 % av de 2334 avhandlingarna som producerats under 1997–2012 hade baserats på effektstudier. Olsson och Sundell drog därför slutsatsen att doktoranderna inom dessa discipliner inte förbereds tillräckligt väl att kunna leverera den forskning som enligt deras perspektiv behövs i praktiken.

Forskarutbildningen som könad och kulturell miljö. I vårt material finns det även forskare som har studerat forskarutbildningen som könad och kulturell miljö, där publikationerna utgör ca tio procent av materialet i sin helhet. I likhet med forskarutbildningen som ”system och tillvaro” är könsfördelningen jämn mellan förstaförfattarna.

Större delen av publikationerna i detta spår fokuserar på genusfrågor, vilket kanske delvis kan förklaras av att det sedan länge varit känt att kvinnliga doktorander är överrepresenterade bland långtidssjukskriven personal (Källhammer, 2008). I anslutning till forskarutbildningen som system och tillvaro visar Haakes (2011) studie att kvinnliga doktoranders villkor dock ser olika ut beroende på könsfördelningen inom den disciplin där de är verksamma, men att det finns en allmän implicit föreställning om att kvinnor och män essentiellt skiljer sig från varandra och att de därför bidrar till disciplinen på olika sätt beroende på sitt kön. I studier som fokuserat på mansdominerade institutioner är emellertid jämställdhetsproblematiken ett centralt tema. I relation till forskarutbildningen som karriärmöjlighet beskriver Elg och Jonnergård (2003) hur kvinnliga doktorander på en sådan institution behöver använda sig av vissa strategier för att ta sig fram. För att ha en chans att stanna kvar i miljön efter disputation (vilket var kutym i början av 2000-talet enligt författarna) behövde kvinnorna följa institutionens normer och aktivt engagera sig i undervisningen för att alls bli påtänkta i den postdoktorala karriären. Enligt Elg och Jonnergård (2010) finns det också tre organisatoriska processer som hjälper kvinnliga doktorander att göra karriär i (och trots) en mansdominerad institution: integration, frigörelse och legitimering.

För att lyckas med en framtida forskarkarriär krävs dock i regel specifika samarbeten redan som doktorand, vilket framgår av Lindahls (2020) sammanläggningsavhandling. Med utgångspunkt i publiceringsvolym och citeringsgrad som mått på akademisk karriär finner Lindahl i sin studie av STEMM-området (Science, Technology, Engineering, Mathematics, Medicine) att det finns skillnader mellan kvinnliga och manliga doktoranders vetenskapliga produktion, och att dessa skillnader framförallt kan härledas till samförfattarskap med bl.a. handledaren. I avhandlingen framgår det inte exakt hur skillnaderna ser ut, men i artikeln som publicerades efter Lindahls disputation får vi veta att manliga doktorander samförfattar mer med både sina handledare och externa forskare än vad kvinnliga doktorander gör (Lindahl et al., 2020). Enligt samma författare kan detta förklara varför manliga doktorander har en högre produktionsnivå än kvinnliga doktorander, och varför mönstret håller i sig i den postdoktorala karriären för manliga doktorander som stannar kvar på sin institution och fortsätter att sampublicera med sin tidigare handledare (Lindahl et al., 2020).

I något enstaka fall tas ett bredare grepp om problemområdet, exempelvis i en longitudinell studie om kön och internationalisering inom biomedicinsk forskarutbildning under perioden 1991–2009 (Breimer & Nilsson, 2010), som bl.a. visar att det var vanligare att de kvinnliga läkardoktoranderna fortsatte att publicera sig på engelska efter examen till skillnad från övriga kvinnliga doktorander. Samtidigt tenderade den sistnämnda gruppen att examineras av just kvinnor till skillnad från de manliga doktoranderna, så uppenbarligen finns det flera olika sociala mekanismer som skapar olika strukturer och karriärmöjligheter för doktorander beroende på kön och kapital.

Bland dem som relaterar till forskarutbildningen som pedagogisk verksamhet är det endast Cajander och Schnaas (2016) som tydligt utgår från ett genusperspektiv. Deras artikel baseras på analys av självupplevda erfarenheter inom ramen för ett europeiskt jämställdhetsprojekt (FESTA: Female Empowerment in Science and Technology Academia), där de som kursdeltagare respektive kursledare har diskuterat och reflekterat över inkluderande handledning tillsammans med kollegor. Med tanke på tidigare nämnda resultat från studien av Lindahl et al. (2020), där manliga doktorander samarbetar mer med sina handledare än vad kvinnliga doktorander gör, är frågan om inkluderande handledning angelägen. Frågan är dock inte begränsad till kön i de pedagogiska studierna, utan den berör även interkulturella aspekter. Silfver och Berge (2016) intervjuade doktorandalumner från Laos om deras erfarenheter av att utbildas i svensk forskarutbildning. Resultatet visar att doktoranderna upplevde sig som ”föräldralösa” i det svenska systemet, men att deras gemensamma kollaborativa lärande blev en viktig strategi för att ta sig igenom utmaningarna. I en senare artikel analyserar därför Silfver (2018) sin egen handledning i denna kontext och lyfter ur ett jagperspektiv fram att det blev ”tydligt att forskarutbildningens formella struktur och min egen förståelse för vad en framgångsrik doktorand är, var djupt rotade i en svensk/västerländsk logik som utmanade mina postkoloniala och feministiska ambitioner” (Abstract ur Silfver, 2018).

Förutom ovannämnda interkulturella studier har även samspelet mellan doktorander från olika kulturer studerats ur ett pedagogiskt perspektiv. I Leung et al.:s (2017) studie av hur doktorander i Sverige och Hongkong knöt an till varandra i digitala seminarier framkom det att de snarare blev ”distanserade vänner” än ”kritiska vänner”, enligt doktoranderna själva:

We just present our work to strangers, like we are used to doing in conferences. So we do not really capture the essence of friendship. [Hong Kong] Right now, we are more like distant friends, sharing knowledge of differences in education, and not critical friends. [Sverige] (Deltagarcitat ur Leung et al., 2017, s. 529)

Leung et al. (2017) drar därför bl.a. slutsatsen att de gemensamma målen med lärandetillfällena behöver tydliggöras för att doktoranderna ska kunna utöka sin förståelse för varandras olika forskningskulturer. Om det digitala formatet är det bästa valet för detta syfte ställer vi oss tveksamma till, men studiens resultat är likväl intressant, eftersom det belyser pedagogikens betydelse för att knyta mer eller mindre starka band mellan olika kulturer.

Relationer och tyngdpunkter i fältets vetenskapliga formering

När forskningens huvudspår och förstaförfattarnas kön sätts i relation till forskarutbildningens gränsytor framträder vissa mönster. Majoriteten av litteraturen har närmat sig utbildningens gränsyta med störst tyngd i forskarutbildningens pedagogiska verksamhet (45 publikationer). När forskarutbildningen har studerats som icke-traditionell kunskapsmiljö (18 publikationer) binds utbildningens gränsyta också samman med antingen forskning eller samverkan genom fokus på tvärvetenskaplig respektive industrinära forskarutbildning. Därmed utgör utbildningsdomänen hjärtat i publikationerna som hittills har generats, och det är också här som de i huvudsak har haft kvinnor som förstaförfattare (78 % inom båda huvudspåren).

Den näst största kategorin i forskarutbildningens gränsytor utgörs av de två forskningsspåren som ligger i ytornas skärningspunkt, d.v.s. där forskarutbildningen har studerats som system och tillvaro respektive könad och kulturell miljö. Publikationerna inom system och tillvaro är nästintill dubbelt så många (21 st) jämfört med publikationerna inom könad och kulturell miljö (12 st), men gemensamt för båda spåren är att könsfördelningen är jämn bland förstaförfattarna.

Några få publikationer baseras på studier som endast närmat sig forskningens gränsyta med fokus på forskarutbildningens vetenskapliga produktion (7 publikationer). Till skillnad ifrån utbildningsdomänen domineras denna gränsyta av män som förstaförfattare (71 %). I gränslandet mellan forskning och samverkan har ungefär lika kvinnor som män studerat forskarutbildningen som karriärmöjlighet (9 publikationer). Det ska dock påpekas att de manliga förstaförfattarna i detta spår i regel orienterar sig mot forskarkarriärer.

När det gäller studier som enbart närmat sig gränsytan för samverkan så fanns det bara en publikation av detta slag i vårt material. Det är en artikel som ingår i spåret icke-traditionell kunskapsmiljö, där forskarna belyser industrins motiv till att samverka i industrinära forskarutbildning (Assbring & Nuur, 2017). Förstaförfattaren är här en kvinna.

En illustrativ översikt anges i Figur 7, som visar forskarutbildningen som gränsobjekt (vit triangel) och forskningsobjekt (grå triangel) i relation till forskningens huvudspår och kön. Huvudspår som huvudsakligen har kvinnliga förstaförfattare anges i orange, medan grön färg indikerar att huvudspåret domineras av manliga förstaförfattare. Huvudspår som är svarta har jämn könsfördelning mellan förstaförfattarna. Pilen till höger i figuren visar hur gränsytorna och spåren förhåller sig till antalet publikationer i hela forskningsfältet.

Not. I figuren av forskarutbildningen som gränsobjekt har vi till skillnad från Elmgren et al. (2014) placerat utbildningens gränsyta överst, eftersom flest publikationer angränsar till denna domän.

I figurens bakgrund anges huvudspårens primära metodorienteringar, där spår som ligger ovanför horisonten i det djupblå fältet starkt domineras av kvalitativ metodik (pedagogisk verksamhet 80 %, icke-traditionell kunskapsmiljö 89 %, system och tillvaro 62 %) medan tillämpning av kvantitativ metod varierar mellan 6–11 %. Spår som ligger under horisonten i det ljusblå fältet involverar successivt mera tyngd inom andra metodinriktningar. I spåret könad och kulturell miljö dominerar fortfarande kvalitativ metod (58 %), men kvantitativ metod förekommer nu i något större utsträckning än tidigare (33 %). I spåret karriärmöjlighet är förhållandet omvänt med något större tillämpning av kvantitativ metod (44 %) än kvalitativ metod (33 %). I spåret vetenskaplig produktion är det främst litteraturstudier (57 %) som tillämpats med analys av avhandlingarnas utveckling över tid. För övrigt har detta spår även en svag tyngd i tillämpning av kvantitativ metod (29 %). Eftersom metodtriangulering med både kvalitativ och kvantitativ metod var ovanlig i alla spår utgör den ingen tyngdpunkt i fältet och utgick därmed i figuren.

Tendenser i den vetenskapliga formeringen

När åren 2000–2020 delas in i femårsperioder framträder vissa tendenser i den vetenskapliga formeringen. Sett till antal publikationer dominerar studierna om forskarutbildningen som pedagogisk verksamhet under hela 2000-talets andra decennium. Den största ökningen skedde mellan 2011 och 2015, för att sedan övergå till en mera måttlig ökning på 24 procentenheter under 2016–2020. Från år 2016 och framåt är det istället andra inriktningar som tar mera fart. Jämfört med perioden 2011–2015 ökar nu andelen studier om forskarutbildningen som icke-traditionell kunskapsmiljö med 84 procentenheter, medan publikationerna inom huvudspåret karriärmöjlighet ökar med 89 procentenheter. I synnerhet är det forskarkarriären som börjar ta mera plats, i en del fall med könsskillnader i fokus. En högre publiceringstakt kan därför även ses inom huvudspåret könad och kulturell miljö där andelen publikationer ökar med 75 procentenheter efter 2015. Se Figur 8 som visar hur antalet publikationer har ökat över tid inom huvudspåren.

Ett poröst forskningsfält

I den fysiska formeringen av det blivande fältet är det inte avhandlingsproduktionen som har ökat över tid, utan det är framförallt artiklarna som har publicerats i större mängd under 2000-talets andra decennium. Eftersom de flesta artiklarna hade publicerats i disciplinspecifika tidskrifter utan fokus på högre utbildning – och merparten av författarna endast hade publicerat en enda artikel om forskarutbildningen – drar vi slutsatsen att intresset för att förstå och utveckla forskarutbildningen generellt har ökat bland praktikerna inom området. Med praktiker menas forskare som är involverade i forskarutbildningen i sin praktik, men inte har forskarutbildning som sitt huvudsakliga forskningsfält.

Fastän det fysiska fältet börjar ta form är grunden porös, eftersom forskningen fortfarande har låg volym samtidigt som den har en hög geografisk och disciplinär spridning. Förutom fåtaligheten bland de mest aktiva forskarna inom området pekar detta på att de ekonomiska resurserna till att studera forskarutbildningen har varit mycket begränsade, vilket även den stora mängden småskaliga fallstudier vittnar om. Vi noterar också att det främst är kvinnor (64 %) som är förstaförfattare på publikationerna.

Ett politiskt forskningsfält

I närbild är det tydligt att fältets vetenskapliga formering ännu är i vardande, eftersom problemområdena är många samtidigt som publikationerna är få. När vi lyfter blicken ser vi dock att den kvalitativa forskningsmetodiken generellt dominerar och att det finns vissa tendenser i forskningens huvudspår. Det visar sig också att dessa tendenser sammanfaller med tre politiska diskurser som har intensifierats under olika perioder av 2000-talet med fokus på: ”utbildningens kvalitet”, ”forskningens kvalitet” samt ”samhällets behov”.

Utbildningens kvalitet. Under perioden 2000–2020 har merparten av forskarna studerat forskarutbildningen som pedagogisk verksamhet, särskilt när det gäller handledning samt doktoranders lärande/kompetens. Inom det näst största forskningsspåret – system och tillvaro – har forskarutbildningens styrdokument studerats i hög grad. Detta stora och ihållande intresse för forskarutbildningen som just utbildning ligger i samklang med utbildningspolitiken under 2000-talet. Exempelvis infördes det år 2001 nationella krav på att lärosäten skulle erbjuda handledarutbildning, och 2007 blev sådan utbildning obligatorisk för alla forskarhandledare (Brodin et al., 2016). År 2007 infördes även de nationella lärandemålen på forskarutbildningsnivå i samband med Bolognaprocessen. Efter autonomireformen år 2011 reglerades dessa mål fortsatt på nationell nivå, men för övrigt decentraliserades styrningen av forskarutbildningen till lärosätena och fakulteterna. Riksdagen fattade dessutom beslut år 2016 att införa ett nationellt kvalitetssäkringssystem i högre utbildning (Brodin et al., 2016), med följden att UKÄ började granska landets forskarutbildningar år 2017. Men även om utbildningspolitikens förändringar av praktiken sannolikt har stimulerat forskningen om svensk forskarutbildning, så är det inte de utbildningsinriktade studierna som ökar snabbast, utan det är studierna som följer forskningspolitiken.

Forskningens ”kvalitet”. Studierna om forskarutbildningen som karriärmöjlighet har den starkaste tillväxten sedan 2016, och här är det forskarkarriären och ”excellent forskning” som börjar betonas. Utvecklingen kan kopplas till de växande bibliometriska studierna som ytterst syftar till att predicera doktoranders förutsättningar att bli framgångsrika forskare inom STEMM-området beroende på deras forskningsmiljö (Broström, 2019), sociala bakgrund (Källström, 2019) och könade samarbetsmönster (Lindahl, 2020). Denna typ av forskning ligger också helt i linje med forskningspolitiken under 2000-talets andra decennium. År 2011 introducerade EU sina principer för ”innovative doctoral training”⁶, där excellent forskning fått en överordnad roll genom formuleringen ”Striving for excellent research is fundamental to all doctoral education and from this all other elements flow” (EU, 2011, s. 5). År 2012 lade svenska regeringen fram sin proposition för forskning och innovation som också framhäver vikten av excellent forskning i meningen ”den bästa forskningen, mätt som antal citeringar” (Regeringsproposition, 2012/13:30, 5.4.5.). Enligt regeringen är problemet att Sverige inte har ökat sin citeringsgrad i jämförelse med andra länder och att många svenskproducerade forskningspublikationer inte citeras alls (Regeringsproposition, 2012/13.30, 5.2.6). Även forskarutbildningen påverkas av denna forskningspolitik eftersom doktorander fram till år 2017 har utgjort den största personalgruppen i högskolan (Vetenskapsrådet, 2017, 2021), och därmed bidragit till stora delar av 2000-talets forskning.⁷

Eftersom doktorander förväntas publicera sig alltmer i neoliberalismens era (Caretta et al., 2018) samtidigt som de tidigt placeras i olika fack beroende på nätverk (Angervall & Gustafsson, 2016) finns det ingenting som talar för att forskningen om doktoranders utsikter till en framtida forskarkarriär skulle minska. Tvärtom har Vetenskapsrådet har beviljat medel till bibliometrisk forskning med denna inriktning både år 2016 och 2021, där Rickard Danell vid Umeå universitet är projektledare i båda fallen.⁸ Det som är värt att uppmärksamma i den här typen av forskning är att forskarutbildningen blir ett instrument för att förstå villkoren för excellent forskning bortom utbildningen i sig, och att publikationerna i nästintill samtliga fall har författats av män.

Samhällets behov. Studier om forskarutbildningen som icke-traditionell kunskapsmiljö ökar också i snabb fart från 2016 och framåt, företrädesvis med kvinnor som förstaförfattare. I början av 2000-talets andra decennium blev vikten av tvärvetenskap, samverkan och innovation central i EU:s principer för innovativ forskarutbildning (EU, 2011), medan den svenska forskningspolitiken lade särskild vikt vid nyttiggörandet av forskningen i relationen mellan akademi och samhälle (Regeringsproposition, 2012/13:30). År 2015 förstärktes alla dessa komponenter globalt när ”Agenda 2030” antogs vid FN:s toppmöte för att med gemensamma internationella krafter uppnå de globala hållbarhetsmålen. Enligt svenska regeringen ska Sverige vara ledande i denna satsning, som kräver såväl tvärvetenskap som samverkan mellan bl.a. näringsliv och akademi för att målen ska förverkligas (Regeringskansliet 2018, 2021). Tendensen att studera svensk forskarutbildning som icke-traditionell kunskapsmiljö har således goda förutsättningar att hålla i sig – i synnerhet som konstellationerna i sådana miljöer kan variera stort både i de tvärvetenskapliga (Brodin & Avery, 2020) och industrinära (Wallgren, 2007) forskarskolorna. Variationen kan i sig skapa behov av mer forskning för att förstå vart kunskapsbildningen leder (eller inte), hur det händer och varför.

Forskningens förskjutning i gränslandet. Tillsammans visar tendenserna en förskjutning i hur forskarutbildningen närmas som gränsobjekt i forskningen mellan femårsperioderna 2011–2015 och 2016–2020. Från att tidigare ha haft utbildningens gränsyta som huvudsaklig ingång med fokus på forskarutbildningen som pedagogisk verksamhet blir det senare allt vanligare att närma sig gränsytorna för samverkan och forskning. Forskningen om svensk forskarutbildning följer på så vis utbildningspolitikens och forskningspolitikens agendor. Med denna utveckling sker också en viss förändring i fältets generella könsmönster bland förstaförfattarna, eftersom de manliga förstaförfattarna sedan 2016 nu börjar ta mera plats i gränsytan för forskning. Annars är det fortfarande de kvinnliga förstaförfattarna som dominerar i fältet genom sitt fokus på pedagogiska frågor (2011–2015) samt tvärvetenskaplig och industrinära forskarutbildning (2016–2020).

Studiens begränsningar

Eftersom vi endast använde databasen Swepub för att samla litteratur kan en del relevanta publikationer saknas i vårt material. Kriteriet att publikationerna skulle ha genomgått en känd kvalitetsgranskning har också bidragit till att en del relevant litteratur har fallit bort, trots att den genomgått rigida granskningsprocesser bakom kulisserna, t.ex. en del bokkapitel. En annan begränsning är att analysen huvudsakligen baserades på information från publikationernas abstract, så alla publikationer har inte lästs i sin helhet. Vi bedömde dock att detta förfarande var tillräckligt för att få grepp om fältets fysiska och vetenskapliga formering i stora drag i enlighet med studiens syfte.