Att stödja tvärvetenskapliga doktoranders frigörelser från disciplinära föreställningar

INTRODUKTION

Mitt forskningsämne var praktisk filosofi, ett monodisciplinärt ämne med en väletablerad akademisk identitet. Jag var dock anställd inom ett tvärvetenskapligt projekt som handlade om hållbarhetsfrågor, såsom klimatförändringarna och den minskande artmångfalden, och förväntades därmed integrera perspektiv från andra ämnestraditioner i min forskning och även samarbeta med doktorander från andra ämnen. Jämfört med mina dåvarande doktorandkollegor i filosofiämnet hade jag mindre tid till att läsa in mig på de filosofiska texter som präglade de kollegiala samtalen och seminarierna på filosofiska institutionen. Jag behövde använda min tid också till att läsa bland annat klimatvetenskap och hållbarhetsvetenskap, samt inte minst till att fundera över hur jag integrera dessa resultat i min filosofiska avhandling. Jag upplevde det som svårt att manövrera mellan olika doxor och som att jag befann mig i en oklar och stressig situation. Min dåvarande handledare var en utmärkt forskare inom sin disciplin, men saknade tyvärr insikt och förståelse kring det dilemma som jag stod inför och kunde inte ge mig det stöd jag då behövde.

Nu står jag på andra sidan som handledare till tvärvetenskapliga doktorander i mänskliga rättigheter och reflekterar över vad jag kan göra för att bättre stödja deras navigerande mellan monodisciplinära och tvärvetenskapliga förväntningar. Jag ska i denna text problematisera handledarens ansvar för den tvärvetenskapliga doktorandens självständighetsprocess och särskilt för den så kallade akademiska socialiseringen. Här finns en risk för såväl doktoranden som för tvärvetenskapens realisering: handledaren riskerar att pådyvla doktoranden begränsande monodisciplinära förväntningar som skapar stress och tar tid från en tvärvetenskaplig utblick. Här har handledaren till tvärvetenskapliga doktorander ett ansvar att hålla tillbaka en del av den monodisciplinära socialiseringen till förmån för tidskrävande tvärvetenskaplig integration.

Jag ska i vad som följer börja med att diskutera begreppet tvärvetenskap och särskilt dess betydelse i forskarutbildningen. Därefter ska jag diskutera en av de strukturer som motverkar ambitiösa ideal om tvärvetenskap, nämligen socialiseringsprocessen, alltså doktorandens tillgodogörande av de kunskaper, färdigheter och attityder som utmärker väletablerade akademiker. Här finns en risk, argumenterar jag, i att tvärvetenskapliga doktorander arbetar under särskilt tyngande dubbla förväntningar: att bli både generalist och specialist. Det kan leda till antingen stress och utbrändhet eller till att tvärvetenskapliga ideal misslyckas. I den avslutande sektionen argumenterar jag mot denna bakgrund att handledare till tvärvetenskapliga doktorander har ett ansvar att frigöra tid och tankeutrymme för doktorandens tvärvetenskapliga utveckling genom att låta viss monodisciplinär socialisering stå tillbaka.

BEGREPPET TVÄRVETENSKAP

Idén om att integrera vetenskapliga perspektiv kan sägas vara äldre än den om tydligt definierade disciplinära identiteter (Aristoteles arbetade så klart integrativt till exempel). Men även om det funnits tvärvetenskapliga satsningar sedan 1960-talet så slog begreppet och i vart fall termen ”tvärvetenskap” igenom först på 1990-talet (Klein, 1990). Varje år därefter har den blivit alltmer betydelsefull för den akademiska forskningen. Forskningsfinansiärer ställer ofta det som krav och universiteten premierar det genom särskilda satsningar. Det finns tvärvetenskapliga centra vid alla stora universitet och alltfler doktorander utbildas i någon form av tvärvetenskaplig miljö. Samtidigt är tvärvetenskap ett omstritt och mångtydigt begrepp vilket vissa gånger fungerat som ett slagord för att signalera att något är nytt och samhällstillvänt.

Det finns inte en idé om tvärvetenskaplighet utan många. Begreppet har använts på vitt skilda sätt och det är svårt att finna en entydig betydelse. På ett abstrakt plan kan det kanske sägas beteckna alla aktiviteter som ”juxtapose, apply, combine, synthesize, integrate or transcend parts of two or more disciplines” (Miller, 1982). Man bör skilja på ”interdisciplinarity” och ”multidisciplinarity”: där den första formen av tvärvetenskaplighet handlar om att integrera perspektiv (t.ex. teorier, data eller metoder) från olika discipliner medan den andra betecknar i någon mening ytligare samarbeten, till exempel att belysa en fråga utifrån flera perspektiv (se t.ex. Holbrook, 2013).

Jag är här intresserad av den ambitiösa formen av tvärvetenskap. Det är ett vetenskapsideal som präglade min egen doktorandutbildning och som är väsentligt också i den forskarutbildningsmiljö jag nu är verksam i som handledare. Den tvärvetenskapliga doktoranden har alltid sin hemvist i en viss disciplin eftersom alla disputerar i ett visst forskningsämne. Vissa gånger är forskningsämnet i sig tvärvetenskapligt, vilket är fallet med både hållbarhetsstudier och mänskliga rättigheter. Andra gånger är det mer traditionellt, som praktisk filosofi, nationalekonomi eller ekologi, men doktoranden förväntas integrera det med andra disciplinära perspektiv i sin avhandling eller på annat sätt under doktorandutbildningen. Vad som ska integreras, hur det ska gå till och med vilket syfte är frågor som har diskuterats utförligt kring begreppet tvärvetenskaplighet (O’Rourke et al., 2016), men som jag här lämnar därhän.

Den tvärvetenskapliga ambitionen kan upplevas som svår i sig (svår att förstå, tolka och omsätta i praktiken), men också svår att förena med ambitionen om att bli en självständig och mogen forskare inom ett specifikt forskningsämne. Så upplevde åtminstone jag det och det är en erfarenhet jag vet att jag delar med många andra nuvarande och tidigare tvärvetenskapliga doktorander. Då doktorander upplever sig sakna kunskap och förutsättningar för att bli tvärvetenskapliga forskare finns det en risk att de hemfaller till en mer traditionell monodisciplinär forskningsidentitet som befästs av universitetets struktur och är något som alla är bekanta med (Felt et al., 2013; Lindvig & Hillersdal, 2019). Den tvärvetenskapliga forskningens ambition om att bryta ny mark, förnya den akademiska forskningen och utmana en traditionell universitetsstruktur går då om intet. Så hur kan handledare inklusive handledarkollegium och ansvariga för forskarutbildning skapa bästa förutsättningarna för tvärvetenskapliga doktorander? Det är ett problem som är mer påtagligt på äldre universitetet där tvärvetenskaplig forskning ofta motarbetas av organisationen jämfört med på de lärosäten där tvärvetenskaplighet gjorts till en del av identiteten och forskningsprofilen, men det har en vidare relevans.

STRUKTURER SOM MOTVERKAR TVÄRVETENSKAP

För att fördjupa analysen ska jag utgå ifrån ett begrepp som använts för att beskriva en av de viktigaste förutsättningarna för doktoranders självständighetsprocess, alltså vägen till att bli självständiga och mogna forskare. Begreppet är “socialisering”, vilket kan definieras som “the process through which an individual learns the knowledge, skills, values, attitudes, habits of mind, and modes of thinking that are required to gain admission and acceptance into a particular organization or culture” (Gardner et al., 2012). Socialisering sammanfattar de praktiker och processer som avgör om doktorander (såväl monodisciplinära som tvärvetenskapliga) blir framgångsrika – i betydelsen etablerade, finansierade och anställda – seniora forskare eller (för att hårdra det) utbrända avhoppare. Att doktorera är att skriva en avhandling och klara av obligatoriska kurser, men också något mer abstrakt: att bli en akademiker och en forskare i ett specifikt forskningsämne. Om akademisk forskning vore som gamla tiders hantverk skulle disputationen vara gesällprovet som gav lärlingen rätt att vara verksam som filosof, ekonom, ekolog eller vad det nu än är.

Socialiseringsprocessen är alltid svår – den brukar beskrivas som en ”trång passage” (Weidman et al., 2001) – men den är än mer svårnavigerad och smal för tvärvetenskapliga doktorander (Boden et al., 2011; Brodin et al., 2016). Den tvärvetenskapliga doktoranden måste navigera mellan två ibland vitt skilda uppsättningar av normer, värden och ”doxor” (Brodin et al., 2016; Gardner et al., 2012). Det finns också generella hinder för tvärvetenskapliga samarbeten, så som språkbarriärer, skilda epistemiska antaganden och avsaknad av en gemensam förståelse av problemet. Att överkomma dessa är inte gjort i en handvändning. Enligt vissa vetenskapsteoretiker krävs en uttalad tvärvetenskaplig metod som syftar till att nå en samsyn mellan olika ämnen, följas, enligt andra behövs rent av ett nytt språk uppfinnas (Holbrook, 2013). För att bli en tvärvetenskaplig forskare måste doktoranden därför vara självgående, ansvarstagande och mogen (Gardner et al., 2012) och doktoranden kan tyvärr oftast inte förvänta sig stöd från seniora kollegor eller universitet i stort i denna process. Det finns oftast ingen mall för tvärvetenskaplig forskning (men se Repko et al., 2012 för ett undantag). Självständighetsprocessen är därmed svårare för den tvärvetenskapliga doktoranden.

Det kan också vara så att socialiseringsprocessen rent av motverkar ambitiös tvärvetenskaplighet. Eftersom handledaren till den tvärvetenskapliga doktoranden själv tillhör en viss disciplin – filosofi, ekonomi eller ekologi till exempel – så skolas doktoranden in i dess kultur snarare än det mer diffusa idealet om tvärvetenskaplighet. Gardner et al. (2014) visar att handledare till doktorander på tvärvetenskapliga program uppvisar ett lågt engagemang för tvärvetenskaplig socialisering. Ansvaret läggs därmed på doktoranderna. Ibland kan handledare rent av aktivt motverka en tvärvetenskaplig integration genom att ifrågasätta dess relevans och betydelse för doktorandens projekt.

Det är viktigt att uppmärksamma att socialisering handlar om mycket mer än metod och teori. Det inbegriper en hel akademisk kultur: sätt att tala och föra sig på seminarium och konferenser, uppfattningar om vad som är relevanta argument och bevis, god skrivstil och presentationsteknik samt uppfattningar om vilka forskningsproblem som är viktiga och intressanta. Boden et al. (2011) beskriver discipliner som ”klaner” som legitimerar vissa metoder, forskningsfrågor och tillvägagångssätt, samtidigt som andra utesluts – ofta på ett starkt normerande sätt. Att bli en forskare av ett visst slag är att underkasta sig normer för hur forskare av ett visst slag gör saker och det finns sällan utrymme att ifrågasätta eller utmana dessa normer. Boden et al. (2011) noterar också att doktorander inte bara skolas in i en specifik disciplin utan också under universitetets struktur. Den hävdvunna arbetsdelningen som universitetets struktur i fakulteter och institutioner innebär traderas till varje ny forskare som en naturlig ordning. Det gör att socialiseringen av tvärvetenskapliga doktorander kan få motsatt resultat än det avsedda: existerande universitetsstrukturer befästs snarare än att brytas ner.

Den socialisering som trots allt sker på tvärvetenskapliga doktorandutbildningar – det rör sig till exempel om obligatoriska kurser, krav på att delta eller presentera på tvärvetenskapliga seminarium, att biträdande handledare eller att någon i betygskommittén tillhör ett annat ämne samt fikarumsdiskussioner med kollegor från andra ämnen – kan tyvärr istället få negativa konsekvenser för doktoranden. Det kan skapa motstridiga krav eller en överväldigande lista på saker att läsa, metoder att utveckla, samarbeten att ingå i, språk att tillgodogöra sig vilket leder till stressade doktorander. Det kan till exempel bero på att doktoranden har en huvudhandledare från en disciplin och en biträdande handledare från en annan disciplin och därför får delvis motstridiga råd. Det kan också bero på att handledaren och den monodisciplinära heminstitutionen förmedlar en förväntan om betydelsen av att bli en traditionell monodisciplinär forskare samtidigt som det tvärvetenskapliga projektet förväntar sig eller i alla fall uppmuntrar doktoranden till att integrera nya perspektiv, vilket leder till tidspress och stress. Tvärvetenskapliga doktorander förväntas tillgodogöra sig en tvärvetenskaplig bredd utan att försaka disciplinärt djup (Boden et al., 2011), att bli både generalister och specialister (Brodin et al., 2016).

De lösningar på detta spänningsförhållande som diskuterats i litteraturen kan sammanfattas i två kategorier. Dels handlar det om att uppmärksamma de färdigheter som tvärvetenskapliga doktorander behöver för att lyckas, såsom flexibilitet, resiliens och riskbenägenhet (Gardner et al., 2012). Givet att många tvärvetenskapliga doktorandutbildningar nu har bristande stödstrukturer så kan det vara klokt att leta efter dessa egenskaper bland sökande till tvärvetenskapliga doktorandtjänster eftersom det är mer sannolikt att sådana kandidater klarar den svåra resan till tvärvetenskap (Boden et al., 2011). Den andra kategorin av lösningar handlar snarare om att reformera existerande universitetsstrukturer. Det kan vara att ändra på kursplaner, skapa nya karriärvägar eller att se till att belöningsstrukturer stödjer och inte straffar tvärvetenskaplighet. Gardner et al. (2012) argumenterar till exempel för betydelsen av obligatoriska tvärvetenskapliga doktorandkurser för att skapa ett sammanhang och en röd tråd. Generellt handlar det både om att skapa förutsättningar för och undanröja hinder för tvärvetenskapliga forskare (Müller & Kaltenbrunner, 2019).

ETT DILEMMA OCH HANDLEDARENS ANSVAR

Ambitionen om tvärvetenskaplighet ställer såväl doktoranden som handledaren inför ett dilemma: antingen tar doktoranden sig an den ofta orimligt krävande uppgiften att bli både en monodisciplinär forskare och integrera perspektiv från andra ämnestraditioner eller blir en något mindre stressad monodisciplinär forskare men misslyckas (åtminstone delvis) med den ambitiösa tvärvetenskapliga integrationen. Om utfallet blir det senare är det förstås inte särskilt förvånande då ju så mycket talar mot ambitiös tvärvetenskaplighet, som vi sett (jfr. Felt et al., 2013; Lindvig & Hillersdal, 2019). Handledaren och doktoranden kan bara stämma upp i en parafraserad version av The Clashs hit: vi kämpade emot universitetssystemet och universitetssystemet vann.

Men jag tänker att det finns ett sätt att hantera situationen som inte diskuterats nog. Det syftar till att frigöra mer tid för doktoranden att ägna åt tvärvetenskaplig integration utan att därmed äventyra monodisciplinär förankring. För att en doktorand ska lyckas integrera perspektiv från andra ämnestraditionen krävs just tid: tid att läsa ny litteratur, delta på seminarier, prata med kollegor från andra ämnen och påbörja utforskande och djärva integrativa projekt av vilka många ska misslyckas. En doktorands arbetstid bör också vara mer eller mindre ett nollsummespel. Om mer tid tas i anspråk för tvärvetenskaplig integration så bör den inte läggas ovanpå tiden för monodisciplinär forskning och utveckling eftersom det kan leda till stress och utbrändhet. Däremot kan tid tas från vad vi skulle kunna kalla för monodisciplinär identitetsutveckling. Detta, att doktoranden delvis ska försaka utvecklingen inom sin hemdisciplin (alltså forskningsämne), kan låta som ett högt pris för den enskilda forskaren, men behöver inte så vara. Inget av det den tvärvetenskapliga doktoranden måste försaka behöver vara essentiellt för hens framtida karriär.

Lyckligtvis är discipliner ofta påpälsade med mer eller mindre icke-essentiella föreställningar och idéer om vad som behövs för att lyckas som forskare inom respektive fält. Det är här vi ska leta efter utrymme för tvärvetenskaplig integration. Som jag diskuterade ovan inbegriper doktoranders självständighetsprocesser mycket mer än metoder och teorier. Discipliner är sociala konstruktioner som vuxit fram på mer eller mindre godtyckliga sätt. Det har till exempel råkat bli så att vissa forskningsfrågor anses vara relevanta och intressanta, men det hade kunnat vara andra. Det öppnar upp en möjlighet för att frigöra tid genom att kasta av en del av dessa paltor och fokusera på vad som är viktigt och som gör discipliner och forskningsfält till värdefulla verktyg, nämligen metoder och vissa centrala teorier. Därutöver bör tvärvetenskapliga doktorander uppmuntras att höja blicken och ta del av forskningsresultat från andra discipliner. Även om mina råd och tips så klart måste vara färgade av min monodisciplinära identitet är det också mitt ansvar som handledare att ge utrymme för andra disciplinära perspektiv.

Man skulle kunna se det som att tvärvetenskapliga doktoranders självständighetsprocess inbegriper en frigörelseprocess (se också Cherp, 2013) som syftar till att ge doktoranden möjlighet att frigöra sig från fixa idéer om vad en traditionell forskare inom valda forskningsämne ska göra. Syftet liknar förstås det för den vanliga självständighetsprocessen, alltså att doktoranden ska bli en självständig och självsäker forskare som kan kritiskt förhålla sig till sin ämnestradition. Detta är dock särskilt viktigt för den tvärvetenskapliga doktoranden eftersom hen är än mer beroende av kritisk distans till traditionen för att kunna göra något nytt och annorlunda. Den tvärvetenskapliga forskaren bör ägna mindre tid till hävdvunna föreställningar om vad som är relevanta forskningsproblem och acceptabla teorier inom sin hemdisciplin, eller i alla fall inte låta dessa sätta gränserna för forskningens riktning. Den tvärvetenskapliga doktorandens självständighetsprocess måste vägledas av större öppenhet inför att ställa nya frågor och att också låta bli att svara på frågor som monodisciplinära kollegor ställer.

En jämförelse skulle kunna göras med forskningskommunikation. Forskaren som vill informera allmänheten om sin forskning eller skapa en dialog med det omgivande samhället gör bäst i att presentera forskningen på ett annat sätt än när hen talar med kollegor på forskarseminariet. Abstrakta och svårtillgängliga akademiska teorier och resultat måste förenklas, konkretiseras och tillgängliggöras, vilket kan innebära att metodologiska överväganden utelämnas och att konsekvenserna av resultat dras ut. Det kan upplevas som att ”göra våld” på ens akademiska integritet eller som att man förmedlar en inkorrekt bild av vad forskningen visar, men är nödvändiga kostnader för att bjuda in dem som saknar förförståelse och tid till att sätta sig in i forskningen på djupare nivå. En analogi till tvärvetenskaplig socialisering är att det också kan upplevas som något som gör våld på en monodisciplinär identitet och som att sätta sig för att bli en halvdan monodisciplinär forskare. Den tvärvetenskapliga doktoranden måste onekligen göra avkall på en viss disciplinär standard om hen inte ska bli sönderarbetad. Det kommer inte vara möjligt att sätta sig i alla de teorier, applikationer, data som monodisciplinära kollegor ägnar sig åt. Men forskningen behöver dock inte bli sämre för det, lika lite som forskningskommunikation är sämre än vetenskaplig kommunikation.

I den mån den tvärvetenskapliga doktoranden vill arbeta efter ett ambitiöst tvärvetenskapligt ideal så kan och bör hens handledare stödja en sådan frigörelseprocess. Det kan handla om att ifrågasätta disciplinära förgivettagande om vad som är ”intressanta” forskningsproblem, forskningsfrågor och forskningsdesign. Det kan också handla om att uppmuntrande tala om vad som är ”tillräckligt bra” och att lära ut betydelsen av att tacka nej samt vägledning rörande utveckling av generella färdigheter och karriärrådgivning. Men allt monodisciplinärt ska så klart inte kastas över bord, det måste vara en frigörelse från något och det måste finnas något att luta sig mot i den fortsatta karriären för den tvärvetenskapliga forskaren (Brodin & Avery, 2020). Mitt förslag är därför att den disciplinära identiteten bör förankras i metoder och teorier som verktyg för systematiskt kunskapssökande. Övriga föreställningar om vad som en god forskare gör inom en viss disciplin bör den tvärvetenskapliga doktoranden inte låta sig begränsas av. Då kan passagen till den tvärvetenskapliga forskningsidentiteten bli något mindre trång.

Avslutningsvis ska jag återvända till frågan om när och var detta är ett problem. Är det bara aktuellt på lärosäten som är organiserade med traditionella fakulteter och discipliner, och inte på mer tvärvetenskapliga lärosäten där handledare är lika tvärvetenskapliga som sina doktorander? Det ligger något i frågans riktning. Tvärvetenskaplig integration kan motarbetas eller främjas av hur forskningen organiseras och det är förmodligen enklare att bli en tvärvetenskaplig forskare i den senare typen av miljö. Men problemet tycks i någon mån relevant i alla de fall där doktorander förväntas integrera andra perspektiv än handledarens och forskningsämnets, vilket ju också inkluderar traditionella discipliner såsom praktisk filosofi, ekologi eller nationalekonomi. Även där finns en mångfald av perspektiv, teorier, metoder, doxor och så vidare, och handledaren har ett ansvar att se till att doktoranden inte får ett tunnelseende utan är öppen inför den pluralitet av tillvägagångssätt som är möjliga inom disciplinen. Det finns alltså ett mer generellt problem, men likväl är problemen större och mer pressande för tvärvetenskapliga doktorander eftersom de står inför mer uttalade motstridiga förväntningar. Därför har handledare till tvärvetenskapliga doktorander ett särskilt ansvar att främja en frigörelse från begränsande disciplinära föreställningar.